Det finns ett stort träsk man ska akta sig för . I det träsket finns det mycket som inte är bra . Det finns människor där, händelser , skapelser . Kantat med oro och staket byggda av vanmakt placerar sig det stinkande träsket någonstans i närheten av våra liv. Träsket har långa klibbiga tentaklar som alltid vill behålla greppet . Träsket har ett artikulerat ordförråd detta gör att man känner, dåligt samvete, rädsla , beroende, utnyttjande . Som en mejsel i själen ristas ord som girighet , voodoism . Man sliter sig bort från det, men tentaklarna söker upp en. Har man en gång fallit ner i träsket så är det svårt att frigöra sig . Allt handlar inte om den egna själens frigörelse, utan lika mycket och dom förutsättningar man får. Det är just dom förutsättningarna som gör mig illa. Jag är en otroligt stark människa, jag visste inte hur stark, men förmodligen starkare än många. Men hur tar sig den svage ur träsket? Den utan framtidstro och möjligheter? Det heter ju att vi föds i olika stadier i detta liv, vissa längre fram på livets utvecklade stig, andra långt efter. Är det lärdom vi söker i varje liv, lärdom vi mixar med erfarenhet? Vad är syftet? Att vägleda andra, eller att själva komma vidare för att slippa träsket? Det heter bara dom starkaste överlever, och så är ju naturen funtad . Detta skapa starka individer som vi avlar oss med. Rent krasst skulle vi då ha enbart överlevnads människor som föds, men så fungerar det ju inte. Vi är personligheter av särpräglade olika drag. För att återgå till träskets aktiviteter så pågår det ständigt. Jag är en vanlig människa, jag har drömmar och förhoppningar men det räcker inte, det gör inte förändringar i träsket. Träsket är formellt, det följer lagen , inget som kan ändra skrivna dokument, inget kan ändra något som är bestämt. Jag har många ggr i drömmen stått naken bunden vid handlederna mellan två träd med tunna starka skinn remmar runt handlederna med en ögonbindel. Nu vet jag varför, naken för att visa min sårbarhet, fastbundna händer för att jag inte skulle kunna handla, förbundna ögon för att min blick inte skulle kunna se och förstå . Men drömmarna har börjat blekna, remmarna har jag slitit bort och jag kan se genom ögonbindeln. Jag kan se det stinkande träsket och jag skyler min nakna kropp med min styrka. Jag är inte rik, äger bara kronorna i fickan, men jag ska kämpa. Kampen mellan David och Goliat har börjat, och alla som läst sagan vet hur den slutade.
